Detta är ett avsnitt i följetongen om Alex The Floorballer.
« Föregående avsnitt (3) | Avsnittsförteckning | Nästa avsnitt (5) »
Alex stirrade upp i taket och nästan se textbubblorna med tillhörande profilbilder i miniatyr sväva i luften ovanför honom, som små hånfulla röster från hans före detta lagkamrater. För det var vad de alla nu verkligen var. Juniorlaget fanns inte längre, det var upplöst efter att säsongen tagit slut. Och det nya Helsingborg Kings hade aldrig tagit form och nu tydde allt på att även det gått upp i rök.
“Så jäkla omoget, Alex. Skärp dig för fan och skaffa ett liv!” skrev Ludvig.
“Jag kommer aldrig någonsin att spela i samma lag som @alexjonzon”, skrev Theo.
“Jag förstår att @alexjonzon är besviken, jag hade också sett fram emot att spela vidare med laget på touren. Nästa år?” skrev Felix.
“Trist att det skulle sluta med bråk. Förlåt @alexjonzon jag skulle inte slagit till dig men jag trodde du skulle hoppa på mig. Du verkade lika galen som när du fick matchstraff i P12, kommer du ihåg det?” skrev Rasmus och avslutade sin kommentar med skratt-emojis. Alex tryckte gilla på den.
“Ska vi inte satsa på touren nästa år istället? Vi snackar om det mer i höst när alla vet om de ska plugga eller jobba. Ha en skön sommar grabbar!” skrev Gabriel.
Och så hade någon lagt upp animerade GIF-bilder med slagsmål från hockeymatcher. Och någon postade en filmsnutt från ett bråk mellan två spelare i samma lag. Två juniorer som fått chansen i Consuls. Alex kom ihåg matchen och var nästan säker på att de fått matchstraff båda två. Men han skrattade inte nu. Han grät.
Han tänkte på den sista kommentaren i flödet.
“Ha ett bra liv @alexjonzon”.
Att Benjamin, som han trodde var en riktig vän, hade vänt honom ryggen så här hårt sved extra mycket.
Det var inte mer än en handfull spelare som fortfarande lät någorlunda positiva. Han kunde glömma att Kings skulle få ihop ett lag till nästa säsong. Det var slut.
Sedan vibrerade telefonen igen. Det var ett privat meddelande från Gabriel.
“Killarna var rätt besvikna på dig, men jag försökte lugna dem när du gått. Det är sånt som händer. Vi har ju bråkat på träningarna många gånger och sedan blivit vänner igen. Det löser sig. Ge inte upp nu. Ska jag höra ifall du får komma och sommarträna med A-laget?”
Alex stirrade på skärmen. Om FCH ville erbjuda honom plats i truppen skulle de säkert höra av sig, de skulle inte lyssna på Gabriel som förmodligen skulle tillbringa det mesta av tiden på bänken. Nej, han hade ett sparkapital och han tänkte spela på touren. Han måste i alla fall försöka.
“Tack, men jag tänker spela på touren framöver”, skrev Alex och hann inte lägga ifrån sig telefonen innan svaret kom från Gabriel.
“Okej, lycka till. Håller tummarna för att du hittar ett lag!”
Hitta ett lag. Ja, det var det som var den stora utmaningen insåg Alex. Men långt ifrån det enda problemet han behövde lösa de närmsta veckorna innan kvalturneringen i Stockholm började. Han satte sig vid skrivbordet och startade den gamla laptop som han fått av sin mamma flera år tidigare. Det var en spricka i övre kanten på skärmen efter att den ramlat i golvet, han hade somnat när han kollade film på Netflix. Han behövde en ny laptop som inte vägde lika mycket som ett tiopack Cola.
Alex surfade in på ett forum där man kunde diskutera allt runt Floorball World Tour. Han letade bland ämnena, ville hitta diskussioner som handlade om spelarlicenser och hur man bar sig åt ifall man ville spela men inte hade något lag. Det vanligaste var annars det omvända, att ett kompisgäng bestämde sig för att starta ett lag och därför ville veta hur man anmälde sig och löste allt praktiskt. Från matchtröjor till gruppbokningar av hotellrum och flygresor.
Han var på väg att ge upp när han äntligen hittade en tråd där någon ställde frågan: Jag vill bli legoknekt på touren – hur gör jag?
Det fanns en grupp spelare som ofta bytte lag, ibland efter varje turnering. Tidigare hade de ofta kallats för legoknektar av dem som såg ner på spelare som inte hade klubbkänsla. Andra namn var frilansare eller hyrspelare. En del kallade sig istället för riddare, de såg sig som spelarna som red in i laget och räddade dem. Många av de här spelarna var verkligen stjärnor som kunde avgöra en final, men som hade egon för stora även för de största lagen på touren.
Men Alex visste att nästan alla lag på touren någon gång använde sig av spelare under en eller ett par turneringar. Det behövdes för att täcka upp vid skador eller någon ordinarie spelare var tvungen att åka hem för bröllop, begravningar, jobb eller helt enkelt bara ville ha semester. Det där sista kunde inte Alex begripa eftersom det var ett långt uppehåll under vinterhalvåret på touren och de bästa lagen hade dessutom lediga veckor mellan turneringarna. Och även om innebandy på sitt sätt var ett jobb när man var proffs kunde det omöjligt vara så jobbigt att man behövde semester. Jämfört med att gå i skolan eller packa kartonger på lagret skulle touren bli rena drömmen.
“Börja med att skaffa en spelarlicens, du hittar mer information här”, skrev en person som svar på frågan och hade sedan klistrat in en länk till Floorball World Tours officiella hemsida. Alex öppnade upp sidan i en ny flik. Det var bara att fylla i alla sina uppgifter och betala licenskostnaden för ett år. Det fanns en ruta där man skulle kryssa i att man sökte efter ett lag. Alex var på väg att återvända för att läsa resten av tråden, men så bestämde han sig istället för att skaffa sin licens.
När han såg licenskostnaden högg det till i magen, men han klickade vidare. Han letade fram betalkortet och fyllde i sina uppgifter. Det gick förvånansvärt smidigt, inte krångligare än att handla kläder på nätet. Det var värt varje krona – han var officiellt på väg mot touren.
“Sådär, då är jag alltså spelare på Floorball World Tour nu”, sa han till sig själv och kunde inte låta bli att le. Han saknade fortfarande ett lag att spela i, men han hade skaffat sig en spelarlicens och det hade gått förvånansvärt enkelt.
Nu återstod att boka biljett till Stockholm. Men utan ett lag, och utan en bra historia för att lura Mamma, var han ändå långt ifrån redo. Det enda som återstod var att ljuga så trovärdigt att hon aldrig skulle misstänka något. Det var enda sättet att få henne att släppa iväg honom.
« Föregående avsnitt (3) | Avsnittsförteckning | Nästa avsnitt (5) »