Detta är ett avsnitt i följetongen om Alex The Floorballer.
« Föregående avsnitt (2) | Avsnittsförteckning | Nästa avsnitt (4) »
Stämningen kring bordet var spänd.
“Var det en känslig fråga? Marco erbjuder sig att hjälpa till”, sa Mamma.
“Jag vill inte det. Alltså, det blir jättekonstigt om du plötsligt börjar snacka med hans pappa om sånt där. Det kanske är känsligt, alla har inte pengar”, sa Alex och ångrade sig genast.
“Jag tror inte det är ett problem för Hildebrandts. De har tre bilar på sin uppfart och en lägenhet i Frankrike”, sa Marco och skrattade.
“Nej, men det kan ju vara något annat. Snälla, lägg dig inte i. Det blir bäst så”, sa Alex.
Marco nickade och fortsatte äta. Mamma frågade om det var några spelare som inte kunde eller fick följa med på touren.
“Det är några som kanske inte kommer med på de första turneringarna för att de … ja, det var någon som lovat åka på semester med sin tjej eller familjen och någon som skulle jobba ett par veckor först”, sa Alex och kände att den här lögnen var mycket bättre. Det lät lite trovärdigt.
Han skulle kunna säga att de skulle åka upp med en väldigt liten trupp och se till att bara räkna upp de spelare som Mamma garanterat inte kände. Fast han hade ingen koll på vilka familjer som Marco kunde ha umgåtts med förstås. Alla kände ju alla i den lilla ankdammen som Helsingborg ibland kunde vara.
“Ja, det kan jag förstå. Är det några som sökt in till högskolan i höst också?” frågade Mamma.
“Några, men jag hoppas de tackar nej i så fall. Annars får vi väl hitta andra spelare. Det är ju många som vill spela på touren. Consuls har ju inte bara spelare från Helsingborg, det vet du väl Mamma?”
“Nej, det är klart. Men det är väl roligast ifall så många som möjligt från laget följer med så att ni kan fortsätta spela tillsammans ett litet tag till”, sa hon.
“Ett litet tag?”
Mamma hostade till och rodnade.
“Jag menar, det kanske inte är realistiskt att tro att ni lyckas … försörja er på att spela innebandy? Det är väl bara om man vinner kvalet som man tjänar pengar, det har du väl sagt?”
“Ja, men det är därför vi har sparat ihop pengar. För att vi ska överleva tills vi lyckas kvala in. Sen kan man få sponsorer också, det … är några spelare som snackar med sina föräldrar om det. Kanske något du kan fixa?” frågade Alex och tittade på Marco.
“Jag kan alltid fråga chefen, men det är nog inte några stora pengar. Kanske några tusenlappar för en logga på en uppvärmningströja”, sa Marco.
Alex förstod vad Mamma tänkte. Hon räknade med att han skulle komma hem igen när pengarna var slut, efter några månader.
“Hur är det med ditt jobb, tror du att du kan få tillbaka det när … jag menar om ni måste ta en paus från touren och komma hem och spara ihop mer pengar?” frågade Mamma.
Alex blev lite imponerad av hennes räddning. Även om hon hade avslöjat sig så ljög hon minst lika bra som han själv.
“Ja, de sa att jag var välkommen tillbaka närsomhelst. Men de önskade mig lycka till och hoppades att de inte skulle få se mig där igen. De ville hellre se mig på tv. De brukar kolla matcherna på touren”, sa Alex.
Det var faktiskt ingen lögn. En av anledningarna till att han fått jobbet var att chefen på lagret själv var gammal innebandyspelare och tidigare lagkamrat med Alex tränare i juniorlaget. Han hade till och med sagt åt Alex att höra av sig ifall de behövde en sponsor och lovat att bidra med några tusenlappar. Alex undrade ifall han borde skaffa sig personliga sponsorer, nu när han inte längre hade ett lag att spela för.
“Då måste du ha gjort ett bra jobb om de var så nöjda med dig. Det ska du vara stolt över Alex”, sa Marco.
“Ja, verkligen. Som du har slitit. Hur mycket har du sparat ihop egentligen?”
Alex tvekade en stund. Han visste att det fanns exakt 42 478 kronor på sparkontot. Han hade ingen kortkredit men han tänkte försöka skaffa sig ett kreditkort om det gick utan att ha ett fast jobb.
“Jag vet inte riktigt men det är nog nästan fyrtiotusen kronor. Det ska räcka ett tag”, sa Alex.
“Jag och Marco har pratat en del om det här. Du har slitit så hårt och vi vill stötta dig nu när du ger dig ut på ett äventyr så …” sa Mamma och tittade på sin nya pojkvän och blivande sambo.
“Alex, vi har bestämt oss för att ge dig ett litet bidrag på åttatusen kronor”, sa Marco.
Alex hade hoppats på det här. Nästan förväntat sig det och faktiskt hoppats på ytterligare lite pengar. Det här var Marcos chans att köpa sig lite poäng eftersom han visste att Alex inte var jätteglad över flytten. Var han inte värd en större muta? Nej, nu var han otacksam.
“Tack så mycket, det är verkligen jättesnällt av er”, sa Alex och log brett mot de båda. Han var tacksam och lättad. Nu när laget hade svikit så behövde han varje tusenlapp desto mer. Han behövde visserligen inte betala in till lagets anmälningsavgift. Men kanske blev han tvungen att betala en egen spelarlicens istället?
“Du har väl ytterligare en … present, älskling”, sa Mamma och lade sin hand på Marcos. Alex hade fortfarande inte vant sig vid det.
“Ja, just det. Kanske inte present, men en kontakt. Jag har jobbat ihop med en kille som heter Valdemar och hans lillebror Viktor har spelat på touren med ett lag från Helsingborg”, sa Marco.
“Menar du Viktor Malmström i Helsingborg Consuls?” frågade Alex och kunde inte dölja sin upphetsning.
“Ja, så heter han. Känner du till honom?”
Om Alex kände till Viktor? Det var självklart. Han var en del av Tågaborgs legendariska juniorlag och en del av kärnan som hade spelat nästan tio år tillsammans på touren. Även om Viktor hade tränat Tågaborg tillsammans med Brian under något år.
“Här har du hans telefonnummer. Valdemar sa att det bara var att ringa Viktor ifall du har några frågor. Han har säkert kontakter på touren som ni kan ha nytta av”, sa Marco och sköt över ett visitkort där det stod Viktor och ett mobilnummer. Alex vände på kortet, på andra sidan stod det Valdemar Malmström, säljare.
“Tack, verkligen tack”, sa Alex.
En del av honom ville ringa Viktor direkt och fråga ut honom om hur allt verkligen fungerade på touren. En annan del av honom var osäker på om han ens skulle våga slå numret och än mindre prata med en av sina idoler. Viktor hade visserligen inte varit någon av de stora stjärnorna, men en pålitlig och lojal lagspelare. Han och Viktor hade nog en del gemensamt.
“Men Alex, innan jag vågar släppa iväg dig tillsammans med laget måste ni ha fixat en vuxen som kan vara ledare. Kan ni inte locka med er … vad heter han nu igen er tränare?”
“Robban?”
“Ja, just det. Han är väl bra?” frågade Mamma.
“Han har jobb och två småbarn, de brukar ju springa runt på läktaren när det är match. Robban sa efter säsongen att han ska inte träna något lag nästa år. Hans fru är gravid igen”, sa Alex.
“Jaha. Men du får inte åka om ni inte har en vuxen”, sa Mamma.
“Vi jobbar på det”, sa Alex och blev livrädd för att Mamma eller Marco skulle erbjuda sig att följa med. Det sista han ville ha var en barnvakt. Han tackade för maten och ställde tallriken i vasken. Hon harklade sig och han gick tillbaka och sköljde av den i varmt vatten och ställde den på diskbänken.
“Och jag vill träffa honom eller henne innan ni åker så jag vet att det är en pålitlig person”, sa Mamma.
“Vill du ha skolbetyg och CV också?” frågade Alex och lämnade köket utan att vänta på svar.
Han plockade fram mobilen och såg att det fanns massor av nya meddelanden i gruppchatten. Han hade inte vågat titta på den sedan han lämnade dem i Norra hamnen. Vad hade laget egentligen sagt om honom? En isande tanke slog honom – tänk om någon i laget hade filmat bråket? Hans fingrar skakade när han försökte knappa in koden eftersom mobilen inte ville läsa hans fingeravtryck.
« Föregående avsnitt (2) | Avsnittsförteckning | Nästa avsnitt (4) »